Nästan direkt efter "Den enklaste glädjen" läste jag "Reservkraft" av Tomas Sjödin. I denna bok har deras äldste son börjat bli allt sämre och mycket går i moll. Vad ska man svara som förälder när vänner och andra frågar hur det går? Vad är egentligen meningen? Tomas beskriver hur man kan hämta kraft i de små tecknen och på något sätt orientera sig i ett liv som inte blev som man tänkt sig. Något som återkommer igenom boken är frågan: Är det meningen att allt ska ha en mening?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar