Det här var en bok jag lånade enbart för titelns skull. Jag gillar verkligen titeln, men boken var lite av en besvikelse. Den handlar om två unga människor, Alice och Mattia, och man får följa dem sporadiskt under deras uppväxt och när de är unga vuxna. Jag gillar inte att läsa om en händelse och så hoppar plötsligt handlingen fram några år och man funderar bara på hur det gick med det där som hände tidigare.
Alice och Mattia gillar egentligen varandra, men når aldrig riktigt varandra. Den ene skär sig och den andra är anorektiker, så de bär på mycket ångest. De är alldeles hopplösa när det gäller relationen dem emellan och man hoppas hela tiden att någon av dem ska våga säga något till den andra om vad de verkligen tänker och känner. För mig blir det mest frustrerande läsning och därför gillar jag inte boken, men å andra sidan är det en originell berättelse och den lämnade mycket obesvarade frågor, som gör att jag kommer ihåg den bra.
2 kommentarer:
Ja det är ju ingen feelgood precis, snarare känns den mer som verkliga livet och det är väl det som gör den bra tror jag.
Precis. Jag läste nog om den på din blogg för ett tag sedan.
Skicka en kommentar